fromyeartoyear.blogg.se

Slutade 10:40 idag och drog efter det direkt ner på stan och handlade klart alla julklappar för i år. 

Känns fruktansvärt bra att ha det överstökat. Nu får man bara hoppas på att folket gillar det som komma skall ^^ 

Yes, nu har jag blivit välkomnad till det 'vuxna' livet som myndig. 

Nu kan jag gå på krogen, köpa cigaretter, snus, lättöl och cider som smakar läsk.

Dessutom kan jag nu skaffa alla piercingar i världen och tatuera mig utan mammas tillåtelse! 

Än så länge ser jag nog bara fördelar med att ha fyllt myndig. 

 

- Dessvärre ligger det nu mer ansvar på mig haha. Nackdel! :D

Idag är en sån dag när allt bara är bajs, jag känner mig ledsen, frustrerad, oälskad, otillräcklig och jävligt ful.

Har nog aldrig känt mig så äcklig som jag gör just nu om jag ska vara helt ärlig. Det är ju inte meningen att det ska gå ut över alla människor som läser det här onödiga inlägget, men jag känner att jag måste få skriva av mig och då får ni själva välja om ni vill läsa eller inte..

 

Blev osams med min pojkvän igår och känner mig fortfarande krossad efter vad han sa i telefonen. 

Dessutom känner jag mig så jävla ful när inte han hör av sig, jag behöver honom för att känna mig älskad och känna att jag räcker till precis som jag är. Utan honom vid min sida blir jag en liten vilsen och trasig flicka som längtar efter det lilla ljuset som just nu känns väldigt många miljoner mil iväg. 

 

Sitter och lyssnar på pepp musik för att försöka bli en gnutta glad, tyvärr utan några vidare bra resultat.

Snarare blir jag mer depp, tror jag ska lägga mig på sängen och ruttna i några år...

 

 

 

 

 

låång text jag vet, behövde verkligen skriva av mig..

 

 

Jag förstår inte hur människor tänker, har aldrig gjort och kommer antagligen aldrig att göra.

Jag är 18 år och troligtvis en av sveriges mest oförstådda människa. 

 

Jag har inga synliga sjukdomar, jag är fullt frisk till utseendet. 

Men innanför döljer sig en av världens farligaste sjukdommar, cancer tänker ni, men nej. 

Det jag pratar om är depression.. Något jag levt med sen jag kanske gick i 5an. 

 

Allt började egentligen med att jag med min familj flyttade ifrån Nyköping till en liten byhåla som heter Jönåker.

Jag blev 'den nya tjejen' i klassen och blev redan där utsatt för utanförskap. 

Jag hade nästan inga kompisar, gick för det mesta ensam på rasterna. 

Detta höll i sig tills det att jag började 4an då jag fick min första 'bästis' som man så snällt kallar det.

Vi var verkligen varandras hjältar.. Vi höll ihop tills det att vi började 6an då vi började i ett annat hus på skolgården, tillsammans med massa andra barn i våran ålder. Man utvecklades och förändrades. 

Tillslut blev vi i alla fall osams, vem som började kommer jag inte ihåg. 

Jag kommer i alla fall ihåg att klassen tog hennes sida, och jag var återigen utfryst. 

Detta höll i sig tills vi började 8an då jag tillslut kände att det var nog, att jag inte orkade mer.

Skolan blev det ställe jag fruktade mest.. Dom människorna + saker på hemmaplan gjorde mer ont i mig än någonsin..

- Jag började låsa in mig, slutade prata med omgivningen, jag utvecklade en svår emetofobi och en stor rädsla för att lämna huset. Jag slutade helt att gå till skolan, sov hela dagarna och rörde inte på mig mer än om jag skulle äta mat eller om jag behövde till toan. 

 

Höstterminen 2011 trodde jag att jag skulle genomgå mitt livs vändning, men det blev snarare tvärtom. 

Jag började gå i skola för skoltrötta, även kallat Röda Villan. Där skaffade jag mig kompisar och skaffade mig även en pojkvän, en kille som jag trodde var perfekt för mig, men som bara förvärrade min situation.

Jag utvecklade ätstörningar, jag rasade fort i vikt och gick ner nästan 3 byxstorlekar på två månader.

Jag blev trött och orkade ingenting, ännu en gång blev skolan lidandes.. 

 

2012 knackade på dörren och det tog slut mellan mig och den där killen, jag började gå upp och började kunna äta normalt igen. Men jag var långt ifrån frisk.. Jag blev sockerberoende och började äta mer och mer godis, helst hela tiden.. Året i sig var ganska bra, och sen kom 2013...

 

Jag träffade min nuvarande pojkvän, som jag än idag är sååå glad över att ha träffat. 

Han har verkligen varit en vändning i livet, men fortfarande så va skolan lidandes.

Jag sökte in till yrkesintroduktion-handel då jag inte har några slutbetyg. 

Jag kom in med 0 poäng..

 

Där har jag gått i snart en vecka och jag känner redan nu att det var helt fel val ifrån min sida.

Det blev för mycket på en gång med nästan 700 elever omrking sig dagligen där man dessutom får reda på att man inte kommer få ta studenten, så det blir ingen mössa eller fin balklänning för min del..

Och nu står jag fast där, någonstans i ingenting..

Jag får ingen hjälp att byta skola/inriktning trots att jag bett om det. 

Allt jag får till svar är, vänta och känn efter ordentligt.

- Trust me, I don't belong there! 

 

- Jag har förklarat, och jag har gjort det tydligt, men ändå får jag ingen hjälp.

 

Känner mig oförstådd, förnedrad och jaa... Det känns som att ingen riktigt lyssnar på mina ord helt enkelt..

 

Idag är jag förövrigt en frisk människa, ingen depression som bråkar som förut.

Återfallande ångestattacker, men det är inget jag inte klarar av. 

Satte mig precis i soffan efter en jobbig dag i allmänhet och zappade på TVn.

Började kolla på någonting som hette "min stora lata familj" och hann väl inte mer än 5 minuter in i programmet innan jag fick mig en tankeställare så det heter duga. 

 

Jag började tänka på mitt liv, och på att jag också vill ha en förändring, men då gäller det ju för mig också att ge mig fan på att det är en förändring jag vill ha, och att jag inte ska ge upp fören jag sett en förändring.

- sen slog tanken mig; jag kan inte, jag är för svag, jag är för värdelös, det kommer aldrig funka.

Klart som fan det inte kommer funka om jag har den inställningen!

 

Jag är en 18årig flicka i en 60årings kropp, jag är trött på att ständigt ha ont, att ständigt behöva oroa mig ifall jag kommer göra mig illa om jag gör något. Jag vill ha äventyr, jag vill kunna sporta så som jag sportade som liten.

Jag är redo för en förändring nu, och jag kommer att kämpa för att få det också.

 

Det kommer finnas stunder när jag vill ge upp, när jag kommer känna mig värdelös och känna att jag inte betyder ett skit för någon, men bara folk ger mig det stöd jag behöver så kommer jag att klara av det här.

Jag tänker inte ta över efter mina föräldrar, jag tänker kämpa för att bli en självständig människa, med jobb och en ordentlig inkomst, med en kropp som fungerar i dagens samhälle, och med en vilja av stål. 

 

Folk säger att jag är självisk, att jag måste börja tänka på folk i min omgivning..

- Jag kan säga er att jag brukade bry mig, ibland lite för mycket. Men jag slutade göra det när jag inte fick någonting tillbaka...

 

När jag gick i grundskolan var det så att jag var den som faktiskt brydde mig mest om folk i min omgivning, det va så jag blivit uppfostrad. Jag hatade att se människor ledsna, och såg jag någon gråta vad jag där direkt..

 

Jag har varit mobbad hela min skolgång, men trots det så har jag brytt mig om människor i min omgivning, även om dom inte alltid varit så snälla mot mig.. Det va sån jag va..

 

Man fick alltid till svar " tack, jag finns för dig också." men var fanns egentligen människorna som brydde sig?

- Jag brukade vara glad, en glädjespridare faktiskt. Men nånting hände på vägen, och jag slutade helt enkelt att bry mig.

 

När jag nådde min botten fanns ingen där och stöttade mig, alla vände ryggen åt och lät mig vara ensam kvar.

Jag brukade tro att allting blir bättre, men slutade ganska snart att tro på det.

 

När man ger något, förväntar man sig någonting tillbaka, men inte att man ska bli lämnad som en soppåse till soptunnan. Man förväntar sig att bli behandlad som man själv behandlar andra.

 

Det finns en förklarning till varför jag är som jag är idag, men den är alldeles för lång och uttråkande för att dra upp. 

Dessutom tror jag ingen någonsin kommer att förstå. Tänk till igen innan ni säger att någon är självisk, dum eller beter sig på ett visst sätt, det finns alltid en historia bakom ett beteende. Precis som det finns en anledning till att folk går runt med ett leende hela dagarna, eller stänger in sig själva..

 

Jag dömer alla människor jag ser, men jag håller det för mig själv, och går inte runt och pratar massa skitsnack om folk jag inte tycker om. 

Ibland undrar jag varför just jag, Emilia Lindh, blivit vald att leva ett liv på jorden.

Varför jag av alla människor i min omgivning haft så mycket problem och motgångar.

- Jag menar, det finns flera miljoner människor, och dom flesta verkar vara bekymmerslösa, varför inte jag också?

 

Ibland tänker jag på ifall livet egentligen är värt allt slit, ifall man får nått tillbaka för alla motgångar i livet.

 

Jag har inte mycket att leva för egentligen, men det lilla jag har, är mitt allt. 

- Det ända jag kämpar vidare för, jag gav upp mig själv för länge sen. 

Idag lever jag endast för mina två extremt fina familjer, och min otroligt underbara pojkvän, för några vänner har jag inte.

 

Jag vill inte påstå att jag är mobbad, inte längre. 

Det fanns en tid då jag var det, men det ligger bakom mig nu.

Jag är inte mobbad, men jag har inga vänner, inte en enda jag kan öppna upp mig för, ingen jag kan vara mig själv inför, förutom min familj och min pojkvän.

- Jag säger inte att jag inte är tacksam över att jag har dom, för det är jag. 

 

Men ibland vill man ha mer än bara familjen att lita på, man behöver människor i sin egen ålder, en sann vän.

 

 

Gårdagen var väldigt mysig med både studentfirande och 50-års kalas.

Började dagen med att ta en tur in till Nyköping och kolla på när alla nybakade studenter skulle springa ut, men samtidigt som portarna öppnades så öppnades himlen och gav ifrån sig ett redigt hellregn med både blixtar & åska.

 

Till kvällen åkte vi iväg mot studenten och folket ramlade in, man såg barnen springa runt och leka. 
Och så var det den där tjejen, som tror att hon är äldre än vad hon är, som försöker imponera på dom äldre killarna.

- Hon var väl runt 11-12 år, och jag kunde inte undgå att se att hon kollade på min pojkvän och genast blev lite småkär i honom ( jag förstår henne, han är oemotståndlig ^^ ) och kom sen och tänka på hur jag själv va i den åldern.

 

Hur man försökte vara äldre än dom andra barnen i samma ålder för att killarna som var äldre skulle lägga märke till en. Hur man helt plötsligt tyckte att alla var skitlöjliga och bara ville vara med dom äldre.

Jag kommer ihåg att jag hade en crush på min barndomsväns storebror, jag tyckte han va skitsnygg!

 

Och vid just dom här tillfällena, ( det vill säga, midsommar, kräftskiva, student, kalas mm ) så passade man på att göra sig äldre för att man skulle märkas. 

Jag kunde inte låta bli att se mig själv i denna flickan, och jag tyckte det var både lite jobbigt och lite 'magiskt' på något sätt. Att få se, från ett annat perspektiv, hur man själv var som liten flicka. 

KÄRLEK:
Är du kär just nu? Jaa!
Har du någon kille just nu? - Jaa, världens bästa dessutom!
 Har du dumpat någon? - japp
Har någon dumpat dej? - jao
Har du sagt att du gillat någon för skojs skull? - jaa ^^ 
Vem kramade du senast? - Jesper eller Dessy, don't remember.

SKOLA:
Är du duktig i skolan? - Om jag vill.
Har du bra betyg? - nej, inte ett enda!
Har du fått göra om ett prov någongång? - många gånger.
Har du fått ett bra resultat på ett prov? - typ, ett.
Sköter du dej i skolan? - När jag känner för det.
Har du tuggat tuggummi under skoltid? - jaa, för i min 'skola' så är tuggummi tillåtet!
Haft mobilen på lektionstid? - Även där, mobilen är tillåten.
Fått skäll av en lärare för att ha snackat i telefon? - Nope.

FAMILJ:
Hur många är ni i din familj? - många
Du bor tillsammans med dina biologiska föräldrar? - Den ena.
Trivs hemma? - jorå, men bäst i skogen.
Har rymt hemifrån för att du inte orkat med familjen? -japp.
Har skrikit och slagit din mamma? - haha jaa, men inget jag är stolt över.
Har fått en rejäl utskällning på sistonde? - nope
Har kallat någon i din familj för diva, idiot, cp, osv.? - japp :)
Du älskar din familj oavsett vad som händer? - Det tror jag nog.
 
VÄNNER:
Du har vänner? - en och annan
Du brukar vara med? - Är bara med Jesper
Vem/vilka var du med sist? - Jesper, nån timme sen.
Älskar du dina vänner hur dom än ser ut? - jorå
Är det okej att ha kill-kompisar? - har hellre killkompisar än tjejkompisar.
Har du pussat någon av dina kompisar? - ja
Skulle du kunna döda någon av dina kompisar? - men gud, nej!
Har du blivit av med någon vän på sista tiden? - nej, det var ett tag sen.

FJORTIS:
Du sminkar dej varje dag? - nej, typ aldrig.
Putar med läpparna på foton ? - nej.
Använder foundation på läpparna? - nej
Super dej packad varje helg? - haha nej
Du har kysst en tjej? -  jaa.
Du plattar håret och har en typ av fjortisfrisyr? -nej.

Ditt hår e knallblont? - nope.

ALKOHOL:
Har druckit alkohol? - ja
När drack du alkohol senast? - I tisdags.
Vem bjöd dej på alkohol? Jag själv.
Vad var det för sorts alkohol? vodka, cider
Brukar du dricka alkohol? - inte allt för ofta.
Har du druckit öl? - ja
Tycker du om öl? -  nej, smakar skit
 
KRIMINELLT:
Ange tre saker du snott? - tuggummi, leksaker av mina syskon & min pojkväns hjärta.
Är det okej att vara kriminell? - nej, verkligen inte.
Vill du bli kriminell? - Inte nödvändigtvis.

Varför gör du sånt här? -  whut?

Har du suttit i fängelset? - nej
Vill du hamna i fängelset? - nej

DÅLIGA TIDER:
Vart på dåligt humör den senaste tiden? - njaa
När grät du senast? - typ igår (?)
Du har gråtit över en kille du inte kunnat få? - nej.
Du har slagit ner någon? - inte slagit ner, men jag har slagit.
Du har skadat någon med flit? - haha jaa ;D

ÖVRIGT:
Motto? Om man har viljan, så har man styrkan.
Film? - Kommer inte på nån.
Musikgenre? - allt möjligt
Lyssnade senast på? - Katy Perry tror jag..

Var det här kul? - inte det minsta!ord

Allt började i oktober 2011, i samma stund som jag blev tillsammans med mitt ex. 

Min lust försvann helt, och allt jag kände var att jag var tvungen att vara perfekt.

- Ha perfekt hår, perfekt ansikte, perfekt kropp. För att nån skulle se mig, för vad jag trodde var jag.

Jag klädde mig i kläder jag inte trivdes i och slutade äta för att gå ner i vikt, för att få den perfekta kroppen.

Ätstörningarna var ett faktum, och det spelade ingen roll vad jag gjorde, för jag kunde bara inte.

Jag kunde varken se mat, höra mat eller lukta mat utan att vilja kräkas.

 

Under en månads tid rasade jag och gick ner från 55 till 40 kilo. Jag krympe och mina kläder blev allt för stora för mig att kunna ha.

Jag mådde dåligt och orkade näst intill ingenting, men vågade inte erkänna för mig själv, tänkte att det är normalt och att det kommer gå över. - Det gick inte över..

I 4 månaders tid levde jag näst intill endast på grillchips och yoghurt, som jag åt när ingen såg på.

Och kände mig efteråt tvungen att springa av mig allt, eftersom att jag inte kunde kräkas pga. min fobi.

 

I samma stund som jag och mitt ex gjorde slut, i maj 2012 började mitt liv ta form..

Jag började äta, mindre portioner, och gick efter ytterligare några månader upp till 'normalstora' portioner och gick tillslut upp till hela 50 kg. 

 

Idag ( 14 april 2013 ) väger jag 48 kg, vilket vissa kan tycka är lite för min längd.

- Men idag mår jag bra, bättre än vad jag någonsin gjort, och det tycker jag är det viktigaste.

 

 Det är helt sjukt hur mycket man kan ändra på sig för att andra ska acceptera en.

 

Hade jag mått som jag mår idag, för ett år sedan.
- Hade jag aldrig låtit mig ändra på mig själv så fruktansvärt som jag faktiskt gjorde.

 

 

 

 

 

 

 

 

Har suttit här i snart en timme och försökt skriva ner mina känslor i en kort, fin text.

Men det är bokstavligt talat omöjligt,

det finns verkligen inte ord som förklarar hur mycket denna människa betyder för mig. 

Det spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på orden, dom räcker inte till!

 

För mig var det verkligen kärlek vid första ögonkastet, en blick och jag var fast.

Han var det vackraste jag sett och jag kände att jag blev svagare och svagare ju mer jag kollade.

Han satt där, så oskyldig och lite småbusig vid fönstret ute på skavsta, han bara var.

 

För mig klickade det direkt, jag visste att det var han, oavsett vad.

Jag kunde inte motstå honom och gjorde allt i min makt för att få tag i honom,

vilket jag fick efter mycket krigande, och kort efter det var även han fast.

 

Jag kan verkligen inte beskriva med ord hur starka känslor jag har, 

- Jag blir knäsvag så fort jag ser honom. ♥

- Jag blir blyg så fort jag är i närheten av honom. ♥

- Jag blir fnittrig som en liten flicka så fort jag tänker på honom. ♥

   Det vi har är något starkare än kärlek, det vi har är en gåva ifrån änglarna.