fromyeartoyear.blogg.se

Armbrytnings SM drog igång i fredags och Jesper gjorde bra ifrån sig. Han tävlade Junior18 -60kg och Senior -60kg och tog hem segern i Junior och ett silver i Senior. Han är nöjd, jag är nöjd, alla är nödja!

Av olika orsaker satt jag idag och kollade runt på olika sidor där man lär sig att "handera sin ilska" och kom fram till både det ena och det andra. Till och börja med lärde jag mig att jag inte är arg för att jag är deprimerad. Jag är deprimerad för att jag är arg. Just det. Ilska kan utlösa både det ena och det andra i din lilla knasiga kropp och via denna artikel så fick jag svar på alla frågor och funderingar som spunnit omkring i mitt huvud. Allting blev liksom solklart för mig, så då är ju frågan: varför är jag så arg? Jo, det ska jag ta och skriva ner nu tänkte jag.

 

I i stort sätt hela min skolgång har jag på ett eller annat sätt blivit utsatt för mobbning(i största del av samma människa men det hör inte hit). Det började i ettan och pågick ända till nian, folk frös mig ute, kallade mig saker bakom ryggen och sa att jag var dålig på precis alla sätt. Det fick mig att tappa allt, jag tappade all självkänsla, all självrespekt och min tillit till allt och alla, även mig själv. Jag började kritisera allt jag gjorde och ingenting var bra nog, allt skulle vara perfekt. Men med den vilsna och ledsna själ, som jag har ännu idag, så kunde ingenting bli perfekt i mina ögon, allt jag gjorde var fel, allt jag sa var fel, så jag vände mig inåt. Jag avskärmade mig ifrån allt, slutade prata med folk, slutade gå i skolan. Jag genomled nästan 7 år, sen fick jag nog, jag slutade gå till skolan helt och olika resurser blev insatta. Jag har dock alltid varit för feg för att skada mig själv, så det ända sett jag skadat mig själv fysiskt på är att börja röka, jag rökte till och från när jag hade en såkallad down-period i 5 år utan att någon visste om det. Psykiskt behövde jag inte skada mig, det hade dom redan sett till att jag blivit. Efter 1 år hemma ville jag ha en förändring, jag kände att det behövde ta slut. Jag var redo att satsa allt.

 

År 2011 började jag på en skola som kallas för Röda Villan, en skola för folk som är skoltrötta eller av andra anledningar inte velat gå i skolan, där man fick en chans att komma tillbaka till vardagen. Jag träffade många människor som jag började tycka om, som jag kände att jag kunde relatera till men var för blyg och osäker för att prata med och sen kom han. Han som gav mig komplimanger, han som sa att jag förtjänade så mycket mer än att få massa smuts kastat på mig, han som gjorde att jag trodde att jag var kär, på riktigt. Det var bra, första veckan, men efter det började han förändras, han hade mig lindad runt sitt lillfinger och kunde säga och göra vad som helst och jag gjorde det. Han började behandla mig dåligt, han bröt ner mig sakta men säkert, för att jag inte skulle märka det, han fick mig att känna mig otillräcklig och jag ville göra allt för att duga för honom. Så jag slutade äta, jag rasade 11 kg på en månad, blev tunnare och tunnare, men jag dög ändå inte för honom, jag blev förkrossad, förbannad faktiskt. Sen kom julen och han åkte till en gammal kompis, han tog några öl, han blev full, han blev kåt och han knullade henne, hon tackade så gott för det, öppet och offentligt på facebook och jag fick nog, jag dumpade honom. Men inte nog med det så trodde jag ju fortfarande att jag var kär i honom, så dum som jag var tog jag ju tillbaka honom 2 månader senare. Samma sak då så bröt han ner mig sakta men säkert och fick mig att känna mig oälskad och otillräcklig. Vi blev bjudna på fest och han ville gå som det "perfekta paret" så jag var tvungen att sminka mig, jag var tvungen att göra mig fin, för annars skulle inte han prata med mig under hela kvällen, sagt och gjort, jag gjorde mig fin. Men alkohol har aldrig varit min grej, så jag gick där ifrån, varpå mamma ser honom dyngrak ute på gatan, han blev portad, han började bråka med mig, han hotade med massa olika saker och sen hörde jag inte mer av honom förns dagen därpå när han smög in och hämtade sina saker för att sen undvika mig i en vecka (trots att vi såg varandra varje dag i skolan) för att sen göra slut. Jag var ganska tydlig med att: "du ska inte tro att du kan komma och krypa om 2 månader igen" sagt och gjort, sen hördes vi inte mer.

 

För att göra denna redan långa story kort så beror min ilska på all skit jag fått gå igenom, alla människor som smutskastat mig och fått mig att känna mig otillräcklig. Jag mådde bra, i 7 månader efter att jag träffade min nuvarande pojkvän, men när nyförälskelsen lägger sig kommer spökena krypandes tillbaka. Allt jag fått genomgå har lett till att jag smutskastat mig själv, nedvärderat mig själv, satt upp en bild på en misslyckad trasig tjej som egentligen förtjänar all lycka i världen. Den tjejen som tagit sig igenom det mesta folk annars väljer att avsluta med att ta livet av sig. Jag inser nu att jag är stark, att jag förtjänar att må bra. Jag förtjänar att vara lycklig och inte behöva gå och vara arg på mig själv för något som andra utsatt mig för, jag är klar med detta nu, jag ska bli den lyckligaste tjejen i världen, för det förtjänar jag!

 

Man ska avsluta när man är på topp, är det inte så dom säger? Well, det har redan börjat gå utför här. Det är dags nu, att släppa taget och blicka framåt åt något bättre, något som kan få mig att må bra istället för att dra ner mig i djupare tankar. Ja, det är dags nu.