fromyeartoyear.blogg.se

Folk säger att jag är självisk, att jag måste börja tänka på folk i min omgivning..

- Jag kan säga er att jag brukade bry mig, ibland lite för mycket. Men jag slutade göra det när jag inte fick någonting tillbaka...

 

När jag gick i grundskolan var det så att jag var den som faktiskt brydde mig mest om folk i min omgivning, det va så jag blivit uppfostrad. Jag hatade att se människor ledsna, och såg jag någon gråta vad jag där direkt..

 

Jag har varit mobbad hela min skolgång, men trots det så har jag brytt mig om människor i min omgivning, även om dom inte alltid varit så snälla mot mig.. Det va sån jag va..

 

Man fick alltid till svar " tack, jag finns för dig också." men var fanns egentligen människorna som brydde sig?

- Jag brukade vara glad, en glädjespridare faktiskt. Men nånting hände på vägen, och jag slutade helt enkelt att bry mig.

 

När jag nådde min botten fanns ingen där och stöttade mig, alla vände ryggen åt och lät mig vara ensam kvar.

Jag brukade tro att allting blir bättre, men slutade ganska snart att tro på det.

 

När man ger något, förväntar man sig någonting tillbaka, men inte att man ska bli lämnad som en soppåse till soptunnan. Man förväntar sig att bli behandlad som man själv behandlar andra.

 

Det finns en förklarning till varför jag är som jag är idag, men den är alldeles för lång och uttråkande för att dra upp. 

Dessutom tror jag ingen någonsin kommer att förstå. Tänk till igen innan ni säger att någon är självisk, dum eller beter sig på ett visst sätt, det finns alltid en historia bakom ett beteende. Precis som det finns en anledning till att folk går runt med ett leende hela dagarna, eller stänger in sig själva..

 

Jag dömer alla människor jag ser, men jag håller det för mig själv, och går inte runt och pratar massa skitsnack om folk jag inte tycker om. 

Ibland undrar jag varför just jag, Emilia Lindh, blivit vald att leva ett liv på jorden.

Varför jag av alla människor i min omgivning haft så mycket problem och motgångar.

- Jag menar, det finns flera miljoner människor, och dom flesta verkar vara bekymmerslösa, varför inte jag också?

 

Ibland tänker jag på ifall livet egentligen är värt allt slit, ifall man får nått tillbaka för alla motgångar i livet.

 

Jag har inte mycket att leva för egentligen, men det lilla jag har, är mitt allt. 

- Det ända jag kämpar vidare för, jag gav upp mig själv för länge sen. 

Idag lever jag endast för mina två extremt fina familjer, och min otroligt underbara pojkvän, för några vänner har jag inte.

 

Jag vill inte påstå att jag är mobbad, inte längre. 

Det fanns en tid då jag var det, men det ligger bakom mig nu.

Jag är inte mobbad, men jag har inga vänner, inte en enda jag kan öppna upp mig för, ingen jag kan vara mig själv inför, förutom min familj och min pojkvän.

- Jag säger inte att jag inte är tacksam över att jag har dom, för det är jag. 

 

Men ibland vill man ha mer än bara familjen att lita på, man behöver människor i sin egen ålder, en sann vän.

 

 

Gårdagen var väldigt mysig med både studentfirande och 50-års kalas.

Började dagen med att ta en tur in till Nyköping och kolla på när alla nybakade studenter skulle springa ut, men samtidigt som portarna öppnades så öppnades himlen och gav ifrån sig ett redigt hellregn med både blixtar & åska.

 

Till kvällen åkte vi iväg mot studenten och folket ramlade in, man såg barnen springa runt och leka. 
Och så var det den där tjejen, som tror att hon är äldre än vad hon är, som försöker imponera på dom äldre killarna.

- Hon var väl runt 11-12 år, och jag kunde inte undgå att se att hon kollade på min pojkvän och genast blev lite småkär i honom ( jag förstår henne, han är oemotståndlig ^^ ) och kom sen och tänka på hur jag själv va i den åldern.

 

Hur man försökte vara äldre än dom andra barnen i samma ålder för att killarna som var äldre skulle lägga märke till en. Hur man helt plötsligt tyckte att alla var skitlöjliga och bara ville vara med dom äldre.

Jag kommer ihåg att jag hade en crush på min barndomsväns storebror, jag tyckte han va skitsnygg!

 

Och vid just dom här tillfällena, ( det vill säga, midsommar, kräftskiva, student, kalas mm ) så passade man på att göra sig äldre för att man skulle märkas. 

Jag kunde inte låta bli att se mig själv i denna flickan, och jag tyckte det var både lite jobbigt och lite 'magiskt' på något sätt. Att få se, från ett annat perspektiv, hur man själv var som liten flicka.