Det här är min story.

Friends, ett bra koncept men det fungerar på fel sätt. Eller, det kan jag ju inte uttala mig om eftersom att jag längre inte går i skolan. Men när jag gick i skolan hade vi "friendsare" som skulle finnas där för dom utsatta, varav dom som blivit utvalda i själva verket var dom som utsatte folk för mobbning.

 

Jag gick i skolan 9 år, varav 8 av dom åren blev jag mobbad. Jag har aldrig upplevt att någon annan än jag själv stått vid min sida och trott på mig, tills den dagen i årskurs 6 som en av tjejerna i klassen fick nog och tog mitt parti. Folk frågade henne hur hon kunde umgås med någon som mig och hennes svar var enkelt "hon har inte gjort mig något, och vad jag vet så har hon inte gjort dig något heller". Grejen var den att jag hade en kompis, hennes namn spelar ingen roll. Vi gjorde allt ihop, tills den dag vi hade olika åsikter om saker och ting. Vi började skicka fula ord över sms till varandra, onödigt om man tänker efter. Men hon gick till läraren, som i sin tur ringde hem och sökte efter min mamma för att berätta vad som hänt. Det lustiga var ju att hon bara visat upp vad jag skrivit, men inte vad hon själv skrivit. Så ännu en gång fick jag ta skit för något som två skulle vara inblandade i, men som en hel skola blev inblandad i. Under den här tiden var jag tillsammans med en kille som gick i skola i "grannbyn" och jag bönade och bad till min mamma om att få byta skola. Men fick alltid svaret "att rymma ifrån problemen löser dom inte, det gör dom bara värre" något jag hatade henne för. Hon förstod ju inte. (Idag är jag tacksam över att kärringen var så envis.) Men i alla fall, på något vänster blev klassen sams, jag åkte med på klassredan och hade faktiskt riktigt roligt. Sen kom avslutningen och sommarlovet, hormonerna började sprudla i kroppen och vi började komma in i tonåren. Även här tog friends slut och vi övergick till högstadiet.

 

Efter ett bra sommarlov började vi i 7an. Jag började i en klass jag till en början stormtrivdes i men tröttnade ganska snart på killarna som inte alls verkade veta vart dom hade sig själva och gjorde allt för att få en gnutta uppmärksamhet (jag skyller på hormonerna) så jag bytte till en profilklass. I den klassen gick även resten av min gamla klass. Jag kom fort in i gänget och trivdes nästan alldeles för bra. Jag fick kompisar, började umgås med människor och levde livet. Tills den dag vi slutade 8an. Min käre mentor hade under en lång tid tjatat på mig och ville att jag skulle sjunga på skolavslutningen, något som resten av tjejerna inte verkade allt för förtjusta i. Dom andra gick ihop och sjöng och spelade i grupp och där stod jag, alldeles själv på scenen i den äckliga aulan, med bara en komptjej på gitarr. Jag sjöng, jag fick stående ovationer, folk klappade som galningar och jag kände mig måttligt nöjd. Tills jag kom hem och hela min facebook bombades med hatord och trakasserier. Ord som "fyfan vad du är dålig" "Du borde skämmas, hur tänkte du när du gick upp på scenen?" "Du kan inte sjunga" och så mycket mer därtill som resulterade i att jag slutade sjunga. Orden kom ifrån någon jag trodde var min vän, jag hade visst fel.

 

När jag sen kom tillbaka till skolan efter ännu ett sommarlov kändes ingenting som förut, det kändes kallt och stelt så fort jag klev innanför dörren till vårat klassrum. Alla titade konstigt på mig och jag kände mig inte alls bekväm. Den dagen var början på ett rent jävla helvete. Hela klassen vände sig emot mig, jag blev kallad hora hit och dit, folk ville se mig död och så mycket mer därtill. Tillslut orkade jag inte mer, jag begravde mig under kuddar och täcken. Slutade gå till skolan, tog bort alla gamla klasskompisar ifrån facebook, slutade bry mig. Socialen blev inkopplad, BUP blev inkopplat och så mycket mer minns jag inte ifrån den perioden. Ett år är totalt borta i mitt liv, ett år av tomrum.

Efter det året började jag på en såkallad skola för skoltrötta, man går ett år för att förbereda sig inför den vanliga skolan (det var mer som ett dagis för tonåringar som haft det svårt, så det räknas inte som skola). Där började jag tillsammans med en barndomsvän som visade sig skulle bli väldigt betydelsefull för mig under den här perioden. Jag träffade även min andra pojkvän - den första och den andra jag ångrar i en skala av 4. Jag kom på fötter igen. Trodde jag hade allt jag kunde önska mig, tills den dag jag insåg att pojken jag trodde jag var kär i bara utnyttjat mig. Jag blev totalt fixerad vid mitt utseende och drabbades av svåra ätstörningar, jag rasade 13 kg på två månader, gick ner 3 byxstorlekar och var ständigt trött. Även det året är suddigt, jag minns inte alls mycket. Men.. Jag fick en andra chans och fick gå ett år till. Jag började äta och jag gick upp i vikt. Jag älskade alla. Jag ville gå dit och jag mådde bra. Det här året träffade jag även min nuvarande pojkvän - allt var toppen. Jag var upp över öronen förälskad och kunde verkligen inte önska mig något mer. Men efter några månader började mitt mående förändras ännu en gång, inte pågrund av mobbning den här gången, men av något som jag antar har med mobbningen att göra. Jag fick konstaterat att jag lider av depression, något jag länge varit livrädd för. Något som jag lider av än idag. Men skillnaden nu, är att jag är påväg tillbaka. Att jag idag vet varför jag mått som jag mått och på så sätt kan arbeta mig vidare. Jag kan även tillägga att jag idag sjunger igen, inte inför folk, men jag jobbar på det.

 

Jag klandrar idag inte mina mobbare, jag hyllar dom. Hade det inte varit för mina mobbare så hade jag aldrig träffat mitt livs kärlek, jag hade aldrig haft dom erfarenheter som jag har idag, och jag hade nog inte märkt av på samma sätt vad lycka innebär, vad kärlek innebär och vad det innebär att ta hand om varandra. Jag tänker inte sluta hoppas, jag tänker inte sluta kämpa. Och jag hoppas att jag med det här inlägget på något sätt når ut till andra som blivit utsatta. För även om man är själv, även om man inte har någon. Så är man ALLTID starkare än dom personer som trycker ner en. Jag vet!


Kommentarer
Postat av: Mamma

Kärring???? ♥♥♥

2014-03-03 @ 21:51:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0