fromyeartoyear.blogg.se

 

låång text jag vet, behövde verkligen skriva av mig..

 

 

Jag förstår inte hur människor tänker, har aldrig gjort och kommer antagligen aldrig att göra.

Jag är 18 år och troligtvis en av sveriges mest oförstådda människa. 

 

Jag har inga synliga sjukdomar, jag är fullt frisk till utseendet. 

Men innanför döljer sig en av världens farligaste sjukdommar, cancer tänker ni, men nej. 

Det jag pratar om är depression.. Något jag levt med sen jag kanske gick i 5an. 

 

Allt började egentligen med att jag med min familj flyttade ifrån Nyköping till en liten byhåla som heter Jönåker.

Jag blev 'den nya tjejen' i klassen och blev redan där utsatt för utanförskap. 

Jag hade nästan inga kompisar, gick för det mesta ensam på rasterna. 

Detta höll i sig tills det att jag började 4an då jag fick min första 'bästis' som man så snällt kallar det.

Vi var verkligen varandras hjältar.. Vi höll ihop tills det att vi började 6an då vi började i ett annat hus på skolgården, tillsammans med massa andra barn i våran ålder. Man utvecklades och förändrades. 

Tillslut blev vi i alla fall osams, vem som började kommer jag inte ihåg. 

Jag kommer i alla fall ihåg att klassen tog hennes sida, och jag var återigen utfryst. 

Detta höll i sig tills vi började 8an då jag tillslut kände att det var nog, att jag inte orkade mer.

Skolan blev det ställe jag fruktade mest.. Dom människorna + saker på hemmaplan gjorde mer ont i mig än någonsin..

- Jag började låsa in mig, slutade prata med omgivningen, jag utvecklade en svår emetofobi och en stor rädsla för att lämna huset. Jag slutade helt att gå till skolan, sov hela dagarna och rörde inte på mig mer än om jag skulle äta mat eller om jag behövde till toan. 

 

Höstterminen 2011 trodde jag att jag skulle genomgå mitt livs vändning, men det blev snarare tvärtom. 

Jag började gå i skola för skoltrötta, även kallat Röda Villan. Där skaffade jag mig kompisar och skaffade mig även en pojkvän, en kille som jag trodde var perfekt för mig, men som bara förvärrade min situation.

Jag utvecklade ätstörningar, jag rasade fort i vikt och gick ner nästan 3 byxstorlekar på två månader.

Jag blev trött och orkade ingenting, ännu en gång blev skolan lidandes.. 

 

2012 knackade på dörren och det tog slut mellan mig och den där killen, jag började gå upp och började kunna äta normalt igen. Men jag var långt ifrån frisk.. Jag blev sockerberoende och började äta mer och mer godis, helst hela tiden.. Året i sig var ganska bra, och sen kom 2013...

 

Jag träffade min nuvarande pojkvän, som jag än idag är sååå glad över att ha träffat. 

Han har verkligen varit en vändning i livet, men fortfarande så va skolan lidandes.

Jag sökte in till yrkesintroduktion-handel då jag inte har några slutbetyg. 

Jag kom in med 0 poäng..

 

Där har jag gått i snart en vecka och jag känner redan nu att det var helt fel val ifrån min sida.

Det blev för mycket på en gång med nästan 700 elever omrking sig dagligen där man dessutom får reda på att man inte kommer få ta studenten, så det blir ingen mössa eller fin balklänning för min del..

Och nu står jag fast där, någonstans i ingenting..

Jag får ingen hjälp att byta skola/inriktning trots att jag bett om det. 

Allt jag får till svar är, vänta och känn efter ordentligt.

- Trust me, I don't belong there! 

 

- Jag har förklarat, och jag har gjort det tydligt, men ändå får jag ingen hjälp.

 

Känner mig oförstådd, förnedrad och jaa... Det känns som att ingen riktigt lyssnar på mina ord helt enkelt..

 

Idag är jag förövrigt en frisk människa, ingen depression som bråkar som förut.

Återfallande ångestattacker, men det är inget jag inte klarar av.